Jag vill börja detta inlägget med att säga att jag inte är någon bråkstake, trots att jag varit i bråk fler gånger än någon människa borde behöva vara. Dels pga mina lite annorlunda åsikter, dels för att jag blev mobbad under 8 år, och dels för att när det kommer till mina vänner kan jag bara inte hålla käften. Våga lyfta ett finger, säga ett ont ord eller sprida ett rykte om någon jag älskar och det tar hus i helvete.

När en kille kallade mig fet skrattade jag honom rakt upp i ansiktet. När han sa att min mamma var en kärring rusade jag efter honom för att slå in hans näsa. När busschauffören sa att jag var orsaken till att bussarna var försenade gick jag bara på, men när han bad min mormor att sluta stissa med kortet skällde jag ut honom. Att bråka med min familj är värre än att bråka med mig. Det är som att bråka med min existens. Och mina vänner är den familj jag själv valt. En tjej sårade min kompis idag, och min kompis bad mig vara tyst men jag kunde inte. Jag vet, jag borde inte lagt mig i men att säga något som gör henne upprörs är som att säga det till mig, tusen gånger om. Jag har haft problem med min agression, något som jag arbetat bort, men att bråka med MINA VÄNNER, MIN FAMILJ... Det är som att reta upp en sovande grizzlybjörn.

Jag var så mobbad, jag hade verkligen ingen som stod upp för mig när jag mådde dåligt och jag tänker inte låta det hända någon av mina vänner. Därför kan jag inte låta bli, jag kan inte rå för det, jag försöker istället se det som något bra. Det är den jag är och jag tänker inte ändra den delen av mig själv. Kärlek för sina närmsta kan väl aldrig vara fel? Till alla er där ute, våga stå upp för er själva i första hand, men att kunna breda ut sin aura över en vän för att skydda dom ifrån regnet är en gåva att vara stolt över. Jag kommer aldrig sluta stå upp för mina vänner, och det borde inte ni heller! Kärlek!